Eden Foundation

Ökenspridning - ett hot mot Sahel

Skriven: Augusti 1994

Läs Edens senaste artikel: Empowering teenage girls in Africa

Land täcker 14,9 miljarder hektar av jordens yta. En studie gjord av UNEP (FN:s miljöprogram) visar att 6,1 miljarder hektar är regnfattiga områden, varav 1 miljard hektar är naturlig öken. Resten har antingen blivit öken eller hotas av ökenspridning. En fjärdedel av jordens invånare bor i dessa regnfattiga områden och är beroende av dem för sitt uppehälle.

Själva öknen är ett någorlunda stabilt område. Landskapet varierar från slätmark till ståtliga sanddynor och berg. Sahara kännetecknas av extrem torka och mäktiga vindar. Dessa vindar uppnår 100 km/tim, nöter sönder klippor och bär med sej sand över stora avstånd, vilket tar bort all sikt i svåra stormar. Oskyddade bilfönster ser ut som om de var klädda med rimfrost och billacken slipas snabbt bort i sådana stormar. Sanddynor förflyttar sej och skulle bli ett stort hot om de nådde böndernas åkrar. Ozenda nämner att Sahara kan skryta med den högsta temperatur i skuggan som uppmätts i världen, +58°C på ett ställe i Libyen, och genomsnittet för den hetaste månadens högsta dagstemperatur går upp till +45°C på flera platser. På många håll kommer det en årlig regnmängd på under 25 mm i genomsnitt. Öknar har vanligtvis ett mycket sparsamt vegetationstäcke, och detta gäller i högsta grad Sahara. Vilda djur lever av de magra resurserna och är utrustade med särskilda mekanismer för att spara på vattnet. Herdar använder öknen där det är möjligt till bete medan det i isolerade oaser växer dadelpalmer och andra törstiga grödor. Dessa små fickor med mänsklig aktivitet är mycket små jämfört med den enorma öknens omfång.

Missuppfattningen att Sahel är direkt utsatt för Sahara har i stor utsträckning blivit accepterad. Sahara framställs ibland som ett hav av sanddynor, som slår som vågor in över Sahel, medan de årligen sväljer stora stycken odlad mark. Om det var sant, så skulle man lätt förstå varför det finns projekt som planterar gröna bälten för att försvara Sahel mot invasionen. I verkligheten är emellertid läget mycket mer komplicerat. På vissa ställen, som i delar av Nordafrika och Mauritanien, hotar Sahara direkt odlad mark. Men i Niger är betesmarken norr om Tanout (staden som ligger 13 km norr om Edens fältstation) väl bevuxen med många buskar och träd. Denna betesmark är faktiskt ett naturligt grönt bälte, som skyddar bönderna mot Sahara.

Den här zonen är artrik, och många av dess fleråriga växter ger rikligt med mat. Flera av dessa växter är större där än i jordbrukszonen trots den lägre nederbördsmängden. Faunan inkluderar gaseller och ökenrapphöns. Vegetationen skyddar miljön, så det förekommer lite vind- eller vattenerosion. Publikationen från UNEP bekräftar, att det naturliga gröna bältet sträcker sej utöver Sahel. Det existerar, därför att det ligger närmare öknen än jordbrukszonen, och är därför för torrt till produktiv hirsodling. Oförsiktigt utnyttjande skulle emellertid lätt kunna förstöra denna zon.

Från det naturliga "gröna bältet" norr om Tanout, två bilder tagna i november 1993 från samma plats åt två håll. Koordinaten bilden togs ifrån är 15º25'55" Nord och 8º5'6" Öst. (se appendix A för fler bilder från det gröna bältet)

Jordbrukszonen söder om det naturliga gröna bältet brukade också vara rik på arter. Bönder i Dalli minns när den var full av växtlighet. “För bara 100 år sedan”, säger Malam Garba, som är 77 år gammal och kommer från Dalli, “brukade landsbyborna jaga många vilda djur, till exempel antiloper, apor, vargar, rävar, ekorrar, kaniner och till och med elefanter”. Malam Garba och hans bror skördade 700 korgar hirs från sitt fält för 40 år sedan, vilket räckte mer än nog till bägges familjer. Många träd och buskar omringade deras fält, däribland ätliga växter. Byborna kunde samla ihop tillräckligt med ved utan att behöva hugga ner levande träd. Noumau, som är 45 år gammal, kommer från en by nordväst om Tanout. Hans farföräldrar brukade jaga lejon, giraffer, strutsar, addaxer, antiloper och rådjur för att få kött och skinn. Under hans föräldrars levnadstid praktiserade man både jakt och jordbruk, men jakt var fortfarande viktigast.

Nu för tiden finns det alltför lite vegetation till att hålla på jorden och landskapet är brunt och ödsligt under den största delen av året. Lös sand blåser till och med in på vägen.

Hirsåker under torrsäsongen, efter att bonden har rensat den från kvarvarande hirsstjälkar. Bilden är tagen från Dalli, ca. våren 1990. Den befinner sig vid 14º51'10" Nord och 8º52'00" Öst, alltså ungefär 60 km söder om bilderna från det "gröna bältet" ovanför.

Malam Garba säger att regnen numera är både lättare och mer oregelbundna än tidigare. De dagliga skurar, som brukade komma under en 25-dagars period i regnsäsongen, har upphört. Noumau förklarar, att bönderna i hans by odlar hirs i regnperioden och att de bevattnar avsalugrödor på vintern. Dessutom jagar de rådjur någon enstaka gång. Idag är Malam Garbas fält tre gånger så stort, men hans skörd bara en sjundedel av vad den brukade vara för 40 år sedan.

Detta räcker knappt till hans egen familj. Den lägre avkastningen beror på att  perennerna, som brukade skydda de ettåriga grödorna och medverka till jordens fruktbarhet, nu är borta.

Decimeringen av vegetationen är ett utbrett problem, som sträcker sej långt utanför Dalli. Enligt National Geographic så skyddades en gång i tiden byn Khuwei i västra Sudan av många träd. Nu för tiden är spannmålsskördarna otillräckliga och en bybo talar om konstant hunger. Sanddynor klättrar upp till husens tak. Dessa dynor har inte blåst in från Sahara, 200 km längre bort, utan har bildats av eroderad sand inne i själva jordbrukszonen, där träden huggits ner. Hotet mot bönderna i Dalli och Khuwei kommer inte från själva Sahara, utan från ökenspridningen, som framkallas inuti jordbrukszonen.

Ökenspridning (till skillnad från ökenutbredning) är en mänskligt orsakad process, som leder till en uttömning av näringsämnena i jorden och en minskning av den biologiska produktiviteten. I Sahel är nedhuggandet och brännandet av naturlig skog och busksnår, för att röja mark till ettårigt jordbruk, huvudorsaken till denna förstörelse. Bönderna fortsätter miljöförstöringen i jordbrukszonen till och med efter decimeringen av de fleråriga växterna. Några månader efter skörden skär bönderna ner hirsstjälkarna och bränner dem, och utsätter därigenom sina kala fält för starka vindar fram till nästa såningsperiod. Dessa vindar blåser bort toppskiktet av sandjorden, rycker upp frön och växter och kväver andra små plantor där som sanden senare samlas.

Chefen för det nationella miljödepartementet i Niger sade under seminariet för direktsådd i Zinder, att 250 000 hektar går förlorade varje år i Niger på grund av ökenspridningen. Detta motsvarar 2 500 km², ett område ungefär lika stort som Luxemburg. Miljödepartementet i Zinder upplyste om, att ved som är ämnad för staden Zinder, tas så långt som 200 km därifrån.

Många är bekymrade för nedhuggandet och brännandet av regnskogar i Brasilien och dess förfärliga konsekvens för den lokala befolkningen, genom att jorden förlorar sin fruktbarhet. Men få vet om den liknande förstörelsen i Sahel, trots att konsekvenserna är lika förfärliga för Sahelborna. Vissa projekt har själva försökt att återställa växtligheten i det här området, men området är för stort. Det är lämpligare att bönderna revegeterar sin egen mark, eftersom de odlar runtom i Sahel och därför kan täcka området på ett mer effektivt sätt.

Delehanty visar i sin studie av centrala Niger, hur det ettåriga jordbruket bidrar till ökenspridningen. Han kopplar ihop den processen med händelser, som inträffade under kolonialtiden. Kolonialmakten ville göra Niger lukrativt och menade att jordnötsodling var ett sätt att åstadkomma detta. (Skattenivån var sammankopplad med priset på jordnötter, så höjda jordnötspriser medförde att skatten, som betalades till administrationen i södra Niger, ökade.) Det centrala Niger ansågs vara ett sädesmagasin, som skulle livnära jordnötsodlarna i den södra delen av landet. På 1920-talet delade man ut jordnötter som utsäde till bönder, och kolonialmakten gav privata firmor tillåtelse att starta ett eget marknadsnätverk för jordnötter. Jordnötsexporten från Zinderområdet ökade i perioden 1928-1970 från 4 500 ton till 78 900 ton. Från Tessaouaområdet (nära Zinder) ökade jordnötsexporten också snabbt fram till 1970, men minskade sedan igen på grund av lägre priser och framträdandet av en sjukdom som angrep skördarna. Under tiden övertog hirsen jordnötens plats och hirsodlingen ökade från 72 000 hektar i 1970 till 162 000 hektar i 1980. (Enligt Gillet upptog hirsfälten 80% av marken i Zinderområdet 1981.) Utbredningen av ettåriga odlingar har lett till ett snabbt förfall av den stabila, fleråriga växtligheten och till ökenspridning över stora områden. Ett  artrikt skogsområde, som heter Dana, och som ligger  i Tanoutområdet (nära Gangara) täckte 1952 flera hundra hektar, och byborna jagade vilda djur där.  1960 fanns det fortfarande apor i Dana, men i mitten av 1980-talet återstod endast en kvarleva av skogen. Gillet berättar, att det fanns rikligt av trädet Terminalia avicennioides runt Maradi (söder om Dana) 1964, men 1981 var detta träd utrotat i Niger. Delehanty citerar en rapport från 1951, sammanställd av kolonialadministrationens departement i Zinder, som uttryckte oro för utbredningen av ettåriga växter på bekostnad av skog och busksnår, vilket leder till utarmning av jordar och spridning av sanddynor. Rapporten tillade, att de kanske skulle behöva lägga ner jordnötsproduktionen. Den här varningen blev tydligen negligerad.

Det är också oroväckande, att se hur överoptimistiska projekt med hjälp av maskiner har röjt undan all vegetation på stora områden i det gröna bältet, för att bana väg för de ettåriga grödorna. Lokala bybor odlade för en kort tid sedan hirs på ett sådant ställe, men övergav det senare (och lämnade marken därmed helt bar), eftersom det låg alltför långt norrut för produktiv hirsodling. Om man fortsätter med det här, så kommer man att förorsaka luckor i det gröna bältet. Öknen kommer då att snabbt tränga in i jordbrukszonen genom luckorna, vilket leder till ökenutbredning, det vill säga att öknen invaderar jordbrukszonen.

Vissa projekt planterar gröna bälten för att skydda jordbruksmarkerna från detta hot. Vanligtvis planterar man dock endast en eller ett fåtal arter. Dessa arter kan konkurrera ut den inhemska floran, vilket då gör området artfattigt.

Mark som använts till hirsodling har förvandlats till kala sanddynor i östra Niger och nordöstra Nigeria. Stora boskapshjordar betar av den fleråriga växtligheten, där den fortfarande finns kvar. Varken boskapen eller vedsamlandet bär ansvaret för de nakna områdena långt ifrån de stora befolkningscentrumen. (Under år med torka och hungersnöd hugger emellertid herdarna ner träd för att få mat till sina djur, vilket är med på att förstöra skogsområdena.) Det är både svårare och dyrare att reparera den skada, som redan gjorts i jordbrukszonen och i det gröna bältet, än att hålla dem i gott skick.

Människan kan antingen förstöra miljön eller vara konstruktiv genom att lösa de problem som uppstår i den. Genom att öka ståndet av fleråriga växter i jordbrukszonen medverkar bönderna till att stabilisera jordmånen på sin mark. De lever då i harmoni med miljön i ett symbiotiskt förhållande, där marken tjänar på människans närvaro genom att ett större antal fleråriga växter får existera, och människan tjänar på sin egen aktiva roll i att motverka ökenspridningen.

Edens lösning på ökenspridningen är att bönderna själva stabiliserar sin närmiljö genom att odla mellankultur av ätliga fleråriga växter på sina fält. Fleråriga växter fungerar som ankare, som stabiliserar jorden och skyddar den mot vind- och vattenerosion och även förbättrar dess fruktbarhet. Därmed värnar man om det gröna bältet, eftersom bönderna respekterar de fleråriga växter, som de själva odlar och det blir då mindre troligt att de hugger ner dem. Där bönder har en mellankultur av ett- och fleråriga växter kommer deras mark att ge mer mat. Dels får de mat från de fleråriga växterna och dessutom ger de ettåriga grödorna en större skörd, då de skyddas mot erosion, och detta leder till att trycket minskar på att expandera in i det gröna bältet. Edens lösning låter bönderna revegetera marken på eget initiativ. De behåller då sin värdighet, eftersom västerlänningarna inte revegeterar deras mark för dem, men samtidigt så stöder Eden deras arbete genom att forska i arter, som de kan använda.

Litteratur som använts till denna artikel:

• Delehanty J.M. (1988): “The northward expansion of the farming frontier in twentieth century central Niger”. (Volumes I and II) Ph.D. Thesis, University of Minnesota, USA
  
• Direction Départementale de L’Environnement, Département de Zinder (1992): “Situation du Secteur Environnement”, presenterad på seminariet, som hette “Nyodling av skog med hjälp av direktsådd” 5-7 november 1992.
• Director of the National Department of the Environment (1992): Personlig kommunikation under ovanstående seminarium  i  november 1992.
  Ellis William (1987): “Africa’s Sahel - The stricken land”. National Geographic. Augusti1987.
  
• Gillet H. och B.P. de Fabregues (1982): “Quelques arbres utiles, en voie de disparition, dans le centre-est du Niger”. Rev. Ecol. Terre Vie. 36: pp. 465-470.
  
• Grainger Alan (1990): “The Threatening Desert”. Earthscan Publications Ltd.
  
• Ozenda Paul (1983): “Flore du Sahara”. 2e edition. Centre National de la Recherche Scientifique, Paris, France.
  
• UNEP (1992): “World Atlas of Desertification”. Pub. Edward Arnold, UK.

Appendix A

Här är exempel på växter ifrån det naturliga "gröna bältet" norr om Tanout, tagna i november 1993. Dessa växter låg inte vid en flodbädd eller på något annat fördelaktigt ställe som skulle ge en nämnvärt förbättrad tillgång till regnvatten.

Höjd: 6,5 m 15º26'20"N, 8º5'6"E	Höjd: 2,9 m 15º27'17"N, 8º4'12"E	Höjd: 4 m 15º27'17"N, 8º4'12"E	Höjd: 2,8 m 15º27'17"N, 8º4'12"E

Copyright © Eden Foundation